fiskbulle

jag undrar när jag ska sluta tänka; "killar kommer och går, vännerna består". någongång måste man väl tro på evig kärlek? jag har nog bara upplevt den där evighets-känslan en gång och då vart jag bränd. jag har lagt det förhållandet bakom mig men ändå finns några små ärr kvar, jag är rädd för att uppleva den känslan som jag upplevde den där hösten när vi gjorde slut. jag mådde groteskt dåligt och hade den där känslan av att jag kunde börja grina när och var som helst. jag vill tro på evig kärlek!
jag vill aldrig förlora mina vänner, de är otroligt vitkiga och den jag är kär i måste acceptera och fungera med mina vänner annars är det dödsdömt. så nära som jag och L. står varandra kommer nog aldrig en kille kunna göra, vi har varit med om så mycket tillsammans, med- och motgångar. hon är en stor del av mig och jag hoppas att vi alltid kommer vara lika bra vänner, hon är världens bästa vän!







just nu är framtiden rätt oviss men den där känslan i magen är underbar.