hemma med en massa tankar!
jag är hemma igen efter 167 dagar på vift. det känns overkligt, ljuvligt men ocksa läskigt. vad gör jag här?
jag vaknar mitt i nätterna, tittar mig omkring och försöker förstå var jag är. lina ligger inte i sängen bredvid, hennes gosedjur finns inte där, det finns ingen ac som surrar eller droppar, det är tyst... eller vem är det som jag hör snarka? jo, min pappa snarkningar hörs in till mitt rum. mitt rum, hur konstigt känns inte det att säga och skriva.... det känns som en evighet sedan jag bodde här och det var det nästan för jag kan knappast räkna i somras, jag bodde här på pappret men va sällan här och var jag här så var ingen annan hemma.
det är underbart ocksa, jag blir uppassad till tusen... det är nog iofs bara för att jag precis har slagit ner min kappsäck här men jag njuter. det är ocksa underbart att traffa alla underbara vänner!
som många vet hände det som kanske var väntat på resan? jag o mr. T gick skilda vägar (moget, låter som vi var gifta o hade villa, volvo o kids) nej, men det tog slut och jag deppade ihop en dag men tog dagen efter fram en party-outfit o började mitt liv som singel med en kanonfylla med underbara NZ-människor. sedan följde det några intensiva veckor med festande och jag hann inte fundera på det för jag hade den bästa tiden i mitt liv i Cairns, Australien med skönaste människorna. Plånboken började gapa tom och festandet drogs ner rejält!
Nu när jag sitter här hemma igen med min dator och kollar bilder så ploppar självklart bilder upp på honom och det känns. kommer jag behöva springa in i honom? jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill inte veta om han träffat en ny. Så är det, jag undviker sånt. Jag blir också arg av många olika anledningar som nog egentligen bara han vet men just därför borde jag undvika offentliga platser för då minskar risken att springa in i honom men är det värt att utesluta saker för att man undviker folk? förmodligen inte, det är det jag måste inse. jag måste få visa mig i sumpan o njuta av det utan att vara rädd att se honom.
skolan har ocksa dragit igang, vad tusan har jag gett mig in på? jag har ju glömt bort (förträngt?) allt som har med skola att göra. jag har än sa länge orkat ta mig igenom 90 sidor i en bok och kommer ihåg ungefär två eller tre grejer. mina tankar glider iväg. att lyssna på damen under introduktionen igår var också svårt, jag pysslade med annat. men jag hoppas verkligen att min hjärna förstår att jag nu måste börja anstränga mig, jag ska klara det!
imorgon drar även jobbet igång, jag längtar efter pengarna men vilken ångest att börja om från början vilket är vad jag kommer få göra... dessutom ska jag jobba till 23.15, hur ska jag klara det? jag är ju dödstrött redan vid nio på kvällarna, min kropp har inte lyckats förstå att jag sedan i söndags befinner mig i Sverige.
Vart tog 5,5 månad vägen? det gick så fort och nu sitter jag här igen, pank, fundersam och rädd.
jag vaknar mitt i nätterna, tittar mig omkring och försöker förstå var jag är. lina ligger inte i sängen bredvid, hennes gosedjur finns inte där, det finns ingen ac som surrar eller droppar, det är tyst... eller vem är det som jag hör snarka? jo, min pappa snarkningar hörs in till mitt rum. mitt rum, hur konstigt känns inte det att säga och skriva.... det känns som en evighet sedan jag bodde här och det var det nästan för jag kan knappast räkna i somras, jag bodde här på pappret men va sällan här och var jag här så var ingen annan hemma.
det är underbart ocksa, jag blir uppassad till tusen... det är nog iofs bara för att jag precis har slagit ner min kappsäck här men jag njuter. det är ocksa underbart att traffa alla underbara vänner!
som många vet hände det som kanske var väntat på resan? jag o mr. T gick skilda vägar (moget, låter som vi var gifta o hade villa, volvo o kids) nej, men det tog slut och jag deppade ihop en dag men tog dagen efter fram en party-outfit o började mitt liv som singel med en kanonfylla med underbara NZ-människor. sedan följde det några intensiva veckor med festande och jag hann inte fundera på det för jag hade den bästa tiden i mitt liv i Cairns, Australien med skönaste människorna. Plånboken började gapa tom och festandet drogs ner rejält!
Nu när jag sitter här hemma igen med min dator och kollar bilder så ploppar självklart bilder upp på honom och det känns. kommer jag behöva springa in i honom? jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill inte veta om han träffat en ny. Så är det, jag undviker sånt. Jag blir också arg av många olika anledningar som nog egentligen bara han vet men just därför borde jag undvika offentliga platser för då minskar risken att springa in i honom men är det värt att utesluta saker för att man undviker folk? förmodligen inte, det är det jag måste inse. jag måste få visa mig i sumpan o njuta av det utan att vara rädd att se honom.
skolan har ocksa dragit igang, vad tusan har jag gett mig in på? jag har ju glömt bort (förträngt?) allt som har med skola att göra. jag har än sa länge orkat ta mig igenom 90 sidor i en bok och kommer ihåg ungefär två eller tre grejer. mina tankar glider iväg. att lyssna på damen under introduktionen igår var också svårt, jag pysslade med annat. men jag hoppas verkligen att min hjärna förstår att jag nu måste börja anstränga mig, jag ska klara det!
imorgon drar även jobbet igång, jag längtar efter pengarna men vilken ångest att börja om från början vilket är vad jag kommer få göra... dessutom ska jag jobba till 23.15, hur ska jag klara det? jag är ju dödstrött redan vid nio på kvällarna, min kropp har inte lyckats förstå att jag sedan i söndags befinner mig i Sverige.
Vart tog 5,5 månad vägen? det gick så fort och nu sitter jag här igen, pank, fundersam och rädd.
Kommentarer
Postat av: linaaa
haha. jag ser nog att du missar några å, ä och ö här och var. hihi! jag kommer behöva anställa någon som skriver mina uppsatser i framtiden!
Trackback
